Det har varit en fin dag med mina barn + bonusbarnet. (Äldsta pojkens tjej, inte mitt bonusbarn)

Äkta mys, till slut efter min trötthets attack.

På kvällningen så vart det lite trassel, Lillfian skrek av övertrötthet, men hon kan inte alltid få som hon vill bara för att hon skriker. Lillgrabben var arg för att han inte fick sova hos de stora, men äldsta grabben har ju sin kompis här idag och då ska dom även få vara lite ifred. Men han fick faktiskt vara där när min stjärna läste saga för kompisen och lillebror, hur gulligt är inte det då?

Men det blev ändå tjaffs, och jag fick säga åt min lillkille att gå upp och lägga sig i sängen, för jag sövde lilltävan, och han höll på att väcka henne.

Men sen så gick jag upp, kolla till de två stora, gick in till lilleman, och kröp upp i sängen, jag fick världens gosigaste kram av en liten varm pojke i söta små kallingar, mitt hjärta bara smälter. Vi kramades och pussades, och gosa, jag höll om honom, och det var så otroligt mysigt.

Grät till och med en skvätt, för förut så fråga jag alltid honom , vart bor du?  han svarade, i ditt hjärta mamma.
Och så sa vi idag, men kom på att det var så längesen...

Får betala ett högt pris för min skola. Ett för högt pris. Och jag känner av sviterna. Och jag känner av pressen.
Och det kommer vara liknande nu i sommar eftersom jag kommer jobba. Men jag ska ge allt när jag kan.
Inte låta trötthet eller liknande förstöra deras sommarlov.

De tre små individerna är det underbaraste mest fenomenala som finns, att få se dem utvecklas, växa och bli små personer, det finns inget som är mer värt! Inget mer häftigt!

Och det blir bara en chans att se dem växa upp, sen blir dom stora och får egna liv, snabbt som blixten!

Däremot så vet jag att har jag ingen utbildning, ingen erfarenhet, aldrig jobbat mm. Så kan jag inte ge mina barn det jag vill ge dom. Det är för deras skull. Och det får mig att kämpa så att jag gråter blod.

Jag känner mycket kärlek för min familj. Min karl som ger mig stöttning och närhet, tar mig för den jag är, förstår inte hur han står ut med dysfunktionella mig liksom. Men tackar högre makter varje dag för detta faktum! Och inser väl på något plan att lite snäll och bra är jag nog trots allt eftersom jag fångat den otroligaste grabben av dem alla!! Utan honom tror jag inte jag hade levt idag, helt ärligt, han fångade upp mig precis i rättan tid. Han har verkligen funnits för mig, och vi har gått igenom så mycket att det inte är klokt. Inte minst bli föräldrar vid nyss fyllda 18. Trebarnsföräldrar vid 23 och  himla massa annat som bara gjort oss starkare. Vi har våra ups and downs, men jag kommer aldrig sluta älska den mannen. Vad som än händer så har han satt ett avtyck i min själ som aldrig går att få bort. Han är min själsfrände och min kärlek.

Mina barn, de finns knappt ord för hur jag känner för dem. Min anledning att fortsätta andas och det som får mig att vakna varje morgon. Det som får mig att kämpa i skolan när jag vill ge upp, det är dom som ger mig kämparglöd, dom som ger mig livsgnistan. Det är deras små leenden, kramar, pussar och härliga kommentarer som fyller på mitt hjärta med energi. Det går inte en dag utan att det pirrar till i magen av välbehag, och det strömmar till i hela kroppen som gör att jag känner hur mycket jag älskar dom och inte vill vara utan dom knappt en sekund ens. Detta faktum gör även att den som vågar sig på mina barn, på vilket sätt som helst, den är inte vatten värd i mina ögon, och jag kommer alltid ha ett vakande öga gentemot den/dem....

Finns ärligt inget jag inte skulle göra för mina barn, då menar jag inte köpa allt dem pekar på. För jag VET att det gör inte någon lycklig. Jag värdesätter kärlek och närhet och upplevelser före materiella ting. Därav är det inte sagt att jag vill ge dem fina saker, oh nej, det vill jag och det gör jag. Men det ska vara uppskattat och vid speciella tillfällen.
De ska veta att världen inte fungerar att man får allt på ett silverfat, man kan ha gott om pengar men inte slösa, man kan spara ihop själv till något man vill ha, man kan få hjälpa till hemma för att få något osv osv.

De är min stolthet, kärlek i triss, och gubben kommer efter släntrande men bra nära !


Mina vänner, de är något annat, kärlek fast på ett annat sätt så klart. Jag har lättare att tycka om folk snabbare nu för tiden, jag säger det oftare till människor jag gillar, det gjorde jag ALDRIG förr.  Nu vet jag att tiden är något annat, att det är viktigt att visa att man tycker om även sina vänner. Plus att jag aldrig kan komma ifrån det där att förr eller senare kommer min vän lämna mig.  Jag vill ju givet inte känna så, klart inte, det bara finns där. Men varje ord jag säger är sant, i alla fall just då, sen så ändrar sig saker allt eftersom åren går.
Sa jag för fem år sen att jag är glad att du finns, ja då menade jag det då, då betydde du mycket för mig då, men har du övergivit mig eller svikit mig sen dess, ja då kanske jag inte känner lika nu...

Inte många vänner som består, det har jag märkt, men hoppet finns ju alltid där. Men vänner kommer och går, det trodde jag inte när jag var liten. Vissa människor växer man ifrån, och tycker om alltid men det blir aldrig samma närhet som innan. Andra kanske man skiljs som ovänner och aldrig blir det samma igen...några sånna incidenter har ju inträffat genom åren...men i alla fall en saknar jag än idag, hon och jag var på ett helt fritt sätt som jag nog inte kännt med någon annan. SYND! och ibland kan jag tänka på henne och undrar hur det kunde gå så snett!!!

Men i dagens läge har jag några som ligger mig nära, som betyder mycket för mig.

Ellen, min kära fru, vi fann varandra på riktigt i höstas, vet inte vad som hände men kan liknas som två människor som är vilsna och lite ensamma som fann varandra i mörkret. Innan har vi varit som mest bekanta, umgåtts sporadiskt, men aldrig så nära, i höstas hände så mycket saker att hon behövde mig, jag kom, jag behövde henne och då ställde hon upp.
Vi fann varandra och jag är jävligt tacksam för det! Hon är en otrolig människa, som hade så mycket mer än vad jag visste innan, jag tyckte om henne innan oh ja, men att hon satt på den hjärtevärme och stabilitet och stöttning och oerhörda empatin...det visste jag inte förrän i sena hösten ....
Tack för att du finns!


Jag hade praktik i höstas, där träffade jag vikarien Emma, hon jobbade på  ett imponerande sätt och var inte äcklig att prata med heller. Inte visste jag då att hon skulle bli en favorit i mitt liv, inte trodde jag att den lilla tösen skulle fånga mig så ofattbart! Vi är kanske lite omaka, men who cares? Hon är grym och snäll, omtänksam så det bara skriker om det och en imponerande ung tjej!!
Så glad att jag hittade henne där borta bland alla gamlingar!


Sen har jag ganska många nya i mitt liv som jag träffat i skolan, men den som mest funnits där är lilla Louise, vi fann varandra redan första dagen  i skolan, glad och go, alltid på toppen humör! (Ok jag ljög ;-) ) Men oftast alltid glad, och hon kan alltid få en att le, oavsett hur ledsen man än är.  Jag kan ha en pissig dag och det känns inte som att hon dömer mig, hon finns där och stöttar istället och lyssnar!! Goa goa tös, och jag hoppas vi inte tappar bort varandra efter skolan för det skulle göra mig oerhört ledsen!!!


Sandris, den tokiga! Hon och jag fann inte varandra direkt, nej, men träffa henne ju i skolan såklart, men vet inte riktigt när hur eller varför. Men helt plötsligt så fånga hon in mig i sitt nät och man kunde inte annat än att gilla henne skarpt!! Hon är grym på att lyssna och hon dömer inte!!! Hon är så omtänksam att det märks att hon lider med om man mår dåligt. Hon bryr sig och är en pärla att ha, och henne vill jag behålla i mitt liv!!


Skulle blivit en lite lätt morgon blogg....hade tänkt skriva att jag fått till det imorses och att jag var på bra humör, men så spruta det ut massa annat istället....!