Det har varit en fin dag med mina barn + bonusbarnet. (Äldsta pojkens tjej, inte mitt bonusbarn)

Äkta mys, till slut efter min trötthets attack.

På kvällningen så vart det lite trassel, Lillfian skrek av övertrötthet, men hon kan inte alltid få som hon vill bara för att hon skriker. Lillgrabben var arg för att han inte fick sova hos de stora, men äldsta grabben har ju sin kompis här idag och då ska dom även få vara lite ifred. Men han fick faktiskt vara där när min stjärna läste saga för kompisen och lillebror, hur gulligt är inte det då?

Men det blev ändå tjaffs, och jag fick säga åt min lillkille att gå upp och lägga sig i sängen, för jag sövde lilltävan, och han höll på att väcka henne.

Men sen så gick jag upp, kolla till de två stora, gick in till lilleman, och kröp upp i sängen, jag fick världens gosigaste kram av en liten varm pojke i söta små kallingar, mitt hjärta bara smälter. Vi kramades och pussades, och gosa, jag höll om honom, och det var så otroligt mysigt.

Grät till och med en skvätt, för förut så fråga jag alltid honom , vart bor du?  han svarade, i ditt hjärta mamma.
Och så sa vi idag, men kom på att det var så längesen...

Får betala ett högt pris för min skola. Ett för högt pris. Och jag känner av sviterna. Och jag känner av pressen.
Och det kommer vara liknande nu i sommar eftersom jag kommer jobba. Men jag ska ge allt när jag kan.
Inte låta trötthet eller liknande förstöra deras sommarlov.

De tre små individerna är det underbaraste mest fenomenala som finns, att få se dem utvecklas, växa och bli små personer, det finns inget som är mer värt! Inget mer häftigt!

Och det blir bara en chans att se dem växa upp, sen blir dom stora och får egna liv, snabbt som blixten!

Däremot så vet jag att har jag ingen utbildning, ingen erfarenhet, aldrig jobbat mm. Så kan jag inte ge mina barn det jag vill ge dom. Det är för deras skull. Och det får mig att kämpa så att jag gråter blod.