Det enda positiva med detta elände är all tid jag får med mina underbara små individer.
Även om jag konstant har dåligt samvete för att jag inte orkar som jag borde.

Men att få tid med dom, är som att vinna på jackpott. För jävla underbart.

Fast det svider i hjärtat och har fått en kalldusch, för jag har jobbat jobbat jobbat, innan allt kraschade, och hann då inte med mina barn.

Nej jag är inte utbränd, det här är något helt annat.

Dock känner jag mig utbränd psykiskt nu pga av allt som hänt.

Åka till sjukhuset varannan dag, behöva nya ingrepp varje vecka. Ständigt ha ont. Ständigt se.
Det tär.
Jag är ledsen, arg, besviken och jävligt trött.

Men jag försöker göra det bästa och ta vara på tiden med mina barn. Det är det enda jag kan göra.

Idag bad jag om att få prata med någon. Absolut! (Människan jag skulla prata med har semester till i slutet av juli. tackförden varför har ingen sagt något tidigare....suck stön och stånk)


Förr förra veckan började jag avvänjning av mina smärtstillanden som jag käkat i två månader. Mådde as, orkar inte ens rabbla all skit. Inte nu.

Nå, det tog tid, och styrka...vilket jag inte har, vet inte hur många gånger jag grät och ville ta en tablett. Bara en.

Så precis blivit någorlunda ok, dock har jag ju mer ont eftersom jag inte äter några starka tabletter. Men vill inte ha skiten i min kropp.

I lördags, fick jag en käftsmäll till, när jag såg.
Försökte hålla inne det, orkar inte bryta ihop.

Det pös ut igår kväll i form av panikångest och 2 timmars sömn på hela natten. Och jag hade en sjukhustid 2 mil bort imorses. Plus att jag tänkt att jag skulle avlasta mamma o så, och försöka ta med alla istället så vi slapp barnvakt.

Toppen ide, noll sömn och härj med ungar på morgonkvisten då det är sommarlov.

Men fan, underbarare karl finns inte.  Jag var stressad ja, men han tog allt. Utan ett knyst, trots att jag legat o väckt honom flera ggr under natten då paniken var som värst och behövde en hand. En kram, ett ord.

Undrar om jag kommer sova inatt?

Det som skrivs är skiten som vill ut. Jag skriver deppigt, för jag är deppig. Ledsen och arg.

I verkliga livet håller jag humöret uppe och är mig själv, fast jag inombords känner mig helt annorlunda.

Sen när folk frågar är jag ärlig, men det finns liksom faktiskt ingen som kan förstå min sits.

För hitills har jag då inte hittat någon som varit med om exakt samma sak. Bara lindrigare. Och till viss del kan man förstå.

Och till viss del orkar jag inte lägga bördan på de i min närhet.


Äsch....fuck it.

Nu börjar jag tänka framåt, men känns så jävla konstigt, det är liksom inte min verklighet.

Jag vill inte gå resten av mitt liv och ha sviter av detta, må dåligt för det här....alltså... hur fan kunde det bli så fel?

Så jävla nere att jag har ändå inte något mer än gnäll o blogga om.


LIVET, känner orättvist o meningslöst.