Jag tänkte på några saker här nu i kvällningen. Jag är en otroligt fundersam person, jag tänker mycket, analyserar det mesta....som jag finner outgrundligt, med mig själv och andra...

Jag har gjort detta med mig själv väldigt mycket nu det senaste...på gott och ont.

Jag kan säga att den som läser detta och känner mig, och som kanske undrar över vissa saker...snälla fråga rakt ut i stället. Och bilda inga egna uppfattningar och koka ihop egna små händelseförlopp som förmodligen inte stämmer alls. Det jag säger, det är så jag upplever saker och det är verkligt inte nån jävla saga jag diktar ihop för att få sorgsna blickar eller liknande...

Jag hatar folk som gnäller, därför gör jag det inte, eller försöker att inte göra det i alla fall. Men jag är ärlig när folk frågar mig, och kanske understryker vissa känslor för att folk inte tycks förstå allvaret i hur dåligt jag faktiskt mått det sista, sen i höstas. Folk vill inte förstå, de vill inte höra, men ärligt folk. Det skiter jag i, det är inte ni som velat dö minst tusen ggr, det är inte ni som gråtit tills ni tappat andan oändliga kvällar och nätter. Det är inte ni som fått upprepade panikångest attacker där ni mest av allt vill lägga er framför ett tåg för att få slut på lidandet. Det är inte ni som fått jonglera min älskade familj, min älskade skola, försöka vara en vän, vara rolig nog så man inte blir utbytt...

Det är inte NI som genomgått mitt helvete. Och jag kan ärligt säga att ni kan inte förstå, men att inte ens försöka...det gör mig totalt blank...jag kan inte komma på något som rättfärdigar sådant beteende...jag kan verkligen inte, och då är jag väldigt överseende annars kan jag tycka...

Att förminska mina känslor, mitt mående, mina händelser och minnen, det är totalt förbjudet, DET ÄR MITT. FÖRSTÅ det, att jag förminskar, att jag ler, skrattar och försöker leva, det är MITT sätt att överleva, mitt sätt att inte ta livet av mig, mitt sätt.  Om inte annat. Gör det för  i helvete inte till mig...för då är du för alltid mindre värd i mina ögon. Så är det.

Jag har redan tagit ned några personer som jag förut hade väldigt högt upp. Man märker verkligen vilka som sviker när det gäller. Och att sen försöka igen? Det är inte möjligt då, för även jag har mina gränser, min värdighet. Du kommer ALDRIG ha samma värde för mig igen om du sviker...(inte specifikt till en människa som jag syftar på)

Paranoian, den blir inte bättre av tysta munnar, falska leenden eller andra knepigheter, det försvårar.

Att veta vart jag har folk, har blivit en sorg, att ha blivit bortvald för att man hamnar i en kris och kanske inte är lika tillgänglig, rolig, perfekt, kan lyssna på alla andras skit utan att be om något tillbaka....eller vad det nu kan tänkas vara, typ väcka jobbiga känslor hos andra som inte orkar ta det,  människor som inte orkar se att det händer skit ivärlden, att man på riktigt kan vara med om saker som är hemska, och inte nån jävla utbrändhet pga av sin egna jävla oförmåga att rycka upp sig....

Äh, jag är så trött på att lyssna på människors jävla problem,  i alla fall dem som inte ger något tillbaka till mig när det gäller. Om jag har lyssnat på dig, gett dig råd, funnits där, skickat sms och brytt mig när du sagt att du har det jobbigt, eller inte sagt det utan bara ville bry mig ändå, om jag skickat ett mejl, eller ringt, för att visa att jag finns där, om jag stöttat dig , varför är det så svårt att ge tillbaka? VARFÖR???????????????!!