Så mycket att berätta, men kan inte få ut det.

Så mycket inom mig nu att jag snart spricker.

Att ständigt oroa sig, att ständigt vänta, att ständigt ha smärta.

Det tär på psyket.

Gråter för allt, för inget. För det som borde vara, för det som hände.

För att det inte blir bra. För att jag är trött.