Idag hade jag lovat att följa med min käraste lilla Louise på ett uppdrag. Det uppdraget fick oss båda lite molokna kan man säga.

Men vi tappra som vi är var inställda på fika, och då kan ingen stoppa oss. Vi drog oss mot Maxi huset i Schöövde.
Där fikade vi på Waynes, helvete vad jag fick ont i magen, vet inte om det var för att jag tryckte i mig en fralla o kaka o en latte på mindre än tio min? Eller om det var laktosen i latten...host host...

Vi behövde båda ta en kissepaus innan vi skulle göra maxihuset osäkert och pigga upp sinnet med lite välbefogad shopping. Vi går till Cubus, frid och fröjd.

Vi går till Gina och yrar, när vi kommer ut ser vi en människa med rullator trilla inne i svängdörren, eller snurrdörr, ni vet en sån där automatisk dörr som snurrar, jag "Men titta!" "Louise, men den kommer stanna automatiskt!"
Så ser vi någon hjältemodig person springa till hjälp, medans vi betraktar att snurrdörren visst inte stannar automatiskt utan fortsätter trycka på stackars människan...

En väldigt underlig syn, men personen verkar må bra, vi går vidare in på Cubus...(Igen)
Där vi båda hoppar till när en tant vräcker ned tusen små brickor på golvet för hon drar på en kundvagn där kundvagnar icke skall dras...jisses...

Vi går därifrån in på HM, kära lilla Louise hittade en fin jacka hon skulle testa, trogen följeslagare som jag är följer jag med in i hytten...

Det luktar illa, jag reser mig upp o står utanför men hela rummet börjar snurra, jag trodde verkligen jag skulle svimma, ärligt så förjävla äcklig känsla, aldrig varit nära på att svimma förut. Nu vet jag hur det nästan känns att nästan svimma...inte kul alls...

Rummet snurrade och jag fick sätta mig på golvet sen.
På hemvägen var synen blurrig och jag mådde lite bättre men gillade inte blurret, kändes som att jag var i en ubåt och allt var suddigt...fy farao.

Väl hemma gick det inte över och så fick jag även ont i magen...försökte ringa VÅC, jo tjena, dom ringer lagom imorgon när jag jobbar runt nio tiden...suck...jädra bajs.

Nå, karln vabbade, jag vilade...mår bättre men undrar vad fan som är med mig nu då?
Har flera knepiga mojänger med mig senaste tiden och mina två huvuddiagnoser som jag själv ställt, är inga bra alternativ utan något man får leva med...medans jag hoppas på något som går över och att jag slipper läkar besök!

Jag hatar att gå till läkaren...verkligen hatar. Jag hatar att ringa det där förnedrande samtalet, försöka berätta vad som är fel, helst vara nära döden annars får man ingen tid, knappt ens då. Och sen träffa nån otrevlig eller oförståerlig läkare med noll empati el noll chans att förmedla pga av bristande svenska kunskaper...

Ja, jag hoppas helt enkelt det går över av sig självt, alla möjliga slags krämpor...sådeså.

Nepp nu ska jag väl socialisera mig med den däringa som vart hemma för att jag vart dålig ...och vila min mage som fortfarande värker ...usch..törstig som fan är jag med... och jag ska upp o jobba imorn kl 7, vilket innebär uppstigning kl 6 och sen cykling ned till byn! Härligt att bo i utkanten utan körkort mina vänner!

/Mallory