Det som skrivs är skiten som vill ut. Jag skriver deppigt, för jag är deppig. Ledsen och arg.

I verkliga livet håller jag humöret uppe och är mig själv, fast jag inombords känner mig helt annorlunda.

Sen när folk frågar är jag ärlig, men det finns liksom faktiskt ingen som kan förstå min sits.

För hitills har jag då inte hittat någon som varit med om exakt samma sak. Bara lindrigare. Och till viss del kan man förstå.

Och till viss del orkar jag inte lägga bördan på de i min närhet.


Äsch....fuck it.