Alltså, det är tur jag har dem jag har. Hur skulle man orka med motgångar annars?

Kanske någon men flera på rad? Det gör man inte.

 

Men jag måste säga att ensamheten och hopplösheten ändå lätt tar överhand när saker och ting är tunga.

 

Men man lär sig mer om sig själv, och vad man tolererar och inte, och man lär sig hur andra människor fungerar.

Ofta förlorar man någon vän när  man hamnar i mörka hål.

 

Men familjen är det jag lever för nu. Och dom som orkar stå kvar, och dom som orkar med mig. Men jag ger även när jag själv är nere, för det inger mig lite livsgnista.