Skriv skriv skriv.

Förr, skrev jag för att leva, inte levde för att skriva.

Jag skrev dikter, så många att de inte går att räkna. Jag har påbörjat bokskriveri ca tre ggr, bara en på allvar.

Jag har gjort sån där vad heter det nu igen, tankekarta eller planeringskarta x- antal ggr och lagt upp en plan på bok.

Vad hände liksom?

Vad fan hände?

Och när blev mitt skrivande sån smörja? Jag som brukade smeka varje ord i tanken innan jag präntade ned.

Visst det är skönt att skriva utan press, skönt att skriva av sig, för det ger mig fortfarande något, men inte ens en fjärdedel av det dikterna gav mig förr.

Men jag var djupt ned i ett svart hål. Förvånansvärt, eller ej, är det lättare att klämma ur sig vackra dikter och plågsamma meningar när man är i avgrundens avgrund..

Jag vill radera, ta bort. Skriv om, något jag sällan gör. För man kan göra en till version istället, lägga till. Men sällan ta bort. Jag har svårt för det, det är min dåliga sida.

Dags för ett nytt ark.