För tre år sen föddes min lilla dotter, nr tre i ordningen och enda flickan.

Förlossningen var den längsta av dem alla tre, och jobbigast, det blev aldrig regelbundna värkar och de kom i ett, de kom hela tiden och gjorde så förbaskat ont att när krystvärkarna kom var jag salig! De var sköna i jämförelse med värkarna innan. Och jag sket, alltså jag gick på toaletten konstant! Det var till och med så barnmorskorna skratta och sa att är det dags nu igen??? Kan inte ens räkna så många gånger var det, men mer än mina fingrar kan räkna i alla fall, säkert minst 20 haha...inte klokt! De bara tryckte på liksom, och hur mycket hade jag där?? haha.

Nå, började den 1:a när ungarna kollade på bolibompa, jag vankade av och an, hela natten fick jag hålla på och vanka hade ont ont ont! Men ungarna och gubben låg och sov så gött så! Jag traska, men sen tidigt på morgonen så klarade jag inte mer, tvingade gubben att ringa mamma och fråga om hon orka upp, hon satt hon kommer direkt!! inget snack om saken, men de kändes så dumt haha.

Hon kom, och då hade jag mer ont, minns inte riktigt vad som hände där, mer än att hej och hej då typ.

In och jag trodde det var nära...jag hade ju kämpat hela natten! Men icke sa nicke, hon kom runt ett tiden, minns faktiskt inte klockslaget, så duktig är inte jag, då var jag redigt trött! Och hade inte överlevt utan spinalen och lustgasen! Spinalen var guld!

Så kom ungen till slut ut, men minns att jag trodde några timmar innan att jag hade krystvärkar och började tröttna rejält, kommer inte ungen ut snart? Nej du är inte fullt öppen, men för helvete liksom!!!! Kom ut!!!

ja hon kom, visste inte att det var en flicka, spelade ingen roll, var så förbannat glad att ungen kom ut till slut och att det var ett litet knyte,  tog en stund innan hon skrek, hjärtat i halsgropen och helt full av adrenalin, lever han tror jag att jag fråga?! eller tänkte...

Sen kom skriket, lättnaden bara sköljde över mig, och sen sa någon att det var en flicka, och då grät jag, jag grät och grät, av lycka, för jag var glad att det var en flicka. Jag grät hela dagen när jag tänkte på att det var en flicka, jag grät så jag kunde inte ens säga till någon som fråga vad det blev, klarade inte av att säga det på telefon ens!! Bara grät och fick lämna över luren så gubben fick berätta att det var en tös.

Anledningen tror jag till att jag grät var att jag oroat mig hela grav att jag inte skulle kunna ta hand om en flicka, tänk om jag inte kunde? Skulle jag bli lika glad??  Oroat ihjäl mig med andra ord!

Men jag älskade detta lilla knyte likväl!!!!!!!!!!

Tack min älskade unge för att du kom, tack för att du är min och tack för att du är du!!!!!


Ser ni vem hon är? Hon och pappas hittepå!