Alltså...med risk för att låta som en gnällspik, när jag växte upp har jag inte direkt varit guds bästa barn, jag har heller inte blivit bemött på rätt sätt alltid, och därmed inte fått mycket positiv feedback, varesig på privat plan eller i skolan. Det ledde till noll tilltro på mig själv.

Men en sak har jag alltid känt att jag faktiskt är bra på, det är att lyssna och ge lite råd och stöttning, trasiga själar har alltid i alla tider förlitat sig på mig...när jag tänker tillbaka, hur sjukt egentligen är det inte att som barn få vårda en trasig själ? Nåväl bortse från det, jag har alltid varit bra på det. (Samt att bli utnyttjad för det eftersom många inte ger något tillbaka, inte alla givetvis men MÅNGA)

Ah, men sen jag började skolan, jag kan, och inte bara kan så jag klarar mig, jag får fan bästa betyg i ALLT. Hur kan man gå från sån total loser till det här? Och förstå vilken omställning i självuppfattning och tillit till sig själv!
Jag är inte van och jag tänker ofta mer än vad jag säger, jag har fortfarande svårt att ta platsen som en som KAN. Spec i nya miljöer, men jag hankar mig fram och kämpar på och suget efter utmaningar är STOR.

Skolan och alla bra betyg och praktikerna innan har gett mig feedback och det är endast positivt, och det har gjort att mitt självförtroende sakta men säkert förbättrats, min självkänsla börjat växa, tilliten till mig själv har börjat frodas. Förstå vilken jävla skillnad på värde i sig själv, förstå att det är svårt att veta vem man är...

Men långsamt börjar nu mitt jag växa fram, ett stabilare jag, och det är ganska skönt. Och tron på mig själv är lite knackig men bra mycket bättre än innan.


Jag har kompetens, jag har ett värde.

Att få höra en patients ord  att jag kommer vara väldigt saknad när jag slutar, att jag borde söka dit, att jag är en av de bästa (en till nämnd då och det är min handledare) och då när jag försöker avfärda och blir generad, säger att det kommer direkt från hjärtat...alltså då blir jag sådär blödig, och vill pressa fram tårar...fast jag inte vill egentligen haha, men fy FARAO vad glad jag blev och jag är verkligen såld, såld på stället såld på patienterna.

Jag kan inte tänka mig att inte få träffa alla igen, jag blir gråtfärdig av tanken, för jag tycker om dem så mycket, jag vill finnas där, fortsätta stötta finnas och peppa...några blir lite nedstämda när jag snackar om att det snart är dags för mig att återvända till skolan...och det SKÄR i hjärtat av bara tanken...

Är jag för involverad känslomässigt? Förmodligen...men jag är sånn och jag är stolt, för visst man kan se det som en svaghet om man vill, men jag ser det som en av mina största tillgångar, för det är ÄKTA, jag är äkta och genuin och bryr mig med varje fiber i min kropp.
Men det betyder inte att jag inte kan sätta gränser eller förstå att man kan bli manipulerad ....nej jag är drillad i den konsten med tanke på erfarenhet i det området...ingen får trampa på mig...punkt.

Nå...jag är i alla fall himlans glad att jag fick höra dem orden idag, för dem var mer värda än ett mvg på ett papper.