När jag kastar mig in i något, så gör jag det "all in".  Det kan handla om, jobb, vänskap el något annat nytt som ex praktiken.

Oftast börjar det lite nervöst men övergår i en slags förälskelse och dimma av rus och berusning, som en kick nästan. Som sedan blir till kärlek kan man säga, men underhålls den inte...


Snacka med en kompis om just detta förut, jag menar inte att jag blir kär som att jag vill ligga med min nya vän jag fått eller patienter eller så, men att jag blir så förälskad i människor och öden att jag dras med i en himlastormande resa, lever med, på gott och ont. Jag är ganska framåt med människor jag vet har det jobbigt och vet att de kanske aldrig hört ett snällt ord, jag fäster mig fort och säger aldrig något jag inte menar, men jag vill försöka hitta något positivt hos alla (nu är det jobb relaterat men kan likväl vara vänner o familj).

Det är nästan lättare att bli involverad och låtas sig ryckas med när det är inom jobbet, för jag lämnar det där, och jag behöver inte dela med mig av mig själv om jag inte vill. Fast på något sätt så har jag lättare för att göra det där i alla fall i slutändan.  Delar med mig av mig själv, men bara efter mina premisser.

Jag är full av empati, och bryr mig alldeles för mycket säkerligen enligt många. (Tror en och annan störde sig på att jag hellre spenderade tid med patienterna än i kafferummet) Men jag är inte dum i huvudet för det, jag vet att det finns gränser.  Jag är bara en som bryr sig mycket helt enkelt.

Och ärligt, att se en patients ögon tåras för att jag ska sluta...det är fan värt mer än alla pengar i världen.
Att få höra att jag är en av de bästa som kommit dit, är likväl det energigivande.
Att få veta att de vill att jag ska stanna, att jag kommer bli saknad, (patienter) det ger mer än om någon kollar snett för att jag hellre vill vara med patienterna än sitta o glo i ett fikarum.