Mmmm det börjar närma sig, snart ett år sedan. Faktiskt tänker jag inte på det så mycket. Det präglar mig visst, men fan ibland blir jag jävligt imponerad över mig själv över all skit jag fått kastad på mig, all skit som hänt, och ändå står jag här,  omtyckt, älskad och mår ganska ok.

Jag är jävligt bra på att lyssna, finnas där och stötta människor. Jag är snäll, och jag är pålitlig.  Jag hittar inte på massa lögner eller skvallrar som en toka. Jag har sjukt rolig humor enligt mig själv, och jag är inte fulast i världen.


Sen har vi den mörka sidan inom mig som skapar ångest, som skapar en svart sörja inom mig som skulle kunna förgöra mig, men på något sätt använder jag mig av den och blir starkare istället.

Jag läker mig själv, jag är själv läkt, fast jag tror inte alla såren kan läkas igen helt och jag vet att de kan rivas upp i ett naffs. Men fan egentligen om jag sett någon annan leva mitt liv, genomgå vissa saker hade jag inte blivit förvånad om den människan gått under i depression, missbruk eller något annat otrevligt. SÅ jag är jävligt tacksam ändå att jag lyckats på något sätt hålla mig över ytan.

Att jag till trots är en förlåtande, empatifylld, känslofylld människa.

Även om jag kan ha svårt till viss intimitet, inte lätt för att öppna mig hej vilt, bara till en gräns, men man måste inte öppna sig hej vilt heller tycker inte jag. Det ska vara rätt.

Ett år sedan, för nästan ett år sedan och lite till trodde jag att nu är det kört, nu orkar jag inte med mer skit, jag orkar inte, jag kommer gå under.

Jag lever, andas och sluppit panikångest i flera månader! jag utvecklas, jag lär mig, jag bygger sakta men säkert upp ett jag, en självkänsla, ett självförtroende.



Jag för ungefär ett år sen