Att sakna, det kan verkligen vara så innerligt olika. Man kan sakna så det gör ont i hjärtat, i själen.
Man kan sakna så att det hugger till i maggropen ibland när man bara kommer på att man saknar något.

Det kan även vara positiv saknad, förväntansfull saknad, stärkande saknad.

Till viss del känner jag alla delar, fast för olika saker(läs personer). Men även en bottenlös saknad, för vissa stunder känner jag mig så äckligt ensam att det kryper i hela kroppen. Att jag har många runt mig, men ändå är jag ensam inuti.


Men något jag saknar är mig själv, för jag har lite problem med att hitta den där personen jag vill vara, som jag strävar efter. Som orkar, vill och kan, som mår bra. Som inte strular till allt gång på gång. Som inte stänger av känslorna så fort det blir jobbigt. Som inte innesluter sig själv i ett skal och sätter på sig ett falskt leende.

Ibland känner jag mig som en falsk kopia av mitt forna jag. Om det någonsin var jag? Jag vet inte? Kanske mitt minne av mig själv är bättre än vad det var i verkligheten.