Att jag skulle grina som en gris sista dagen på rättspsyk...smaka på ordet, känn alla fördomar flöda, och sen inse att det är människor, människor av kött och blod, trevliga människor, snälla, goa och glada, känslofyllda och precis lika mycket värda som alla andra.

Att vara sjuk och begå brott, givet kan man inte använda sig av sin sjukdom som ursäkt hela tiden, men det är en förklaring och det måste man ta med i beräkningen, och alla förtjänar att må så bra som de bara kan och alla förtjänar att få den hjälp de behöver.

Att gå sista rundan, knacka på och krama och säga hej då, fy farao vad det sved, och fy farao vad det svider när jag tänker på dem. Fem intensiva veckor, jag har lärt känna många och många har öppnat sig och släppt in mig på glänt i deras värld, många har berättat hemska saker, och det har varit tungt att höra vad vissa varit med om...så förbannat hemskt. Orättvist. Och vissa har samhället svikit och sedan har det gått snett...förjävla oturligt.

Jag ville vara på rättspsyk, jag hade inte mycket föreställningar, men jag kan säga att jag aldrig räknade med att fästa mig, bry mig om så här mycket, att det skulle bli "mina grabbar"... att jag skulle få så mycket tillbaka av dem, att jag skulle bli glad av att gå dit, få energi, förtroende och bättre självkänsla...

Vissa är mig så nära att bara vill gråta vid tanken att inte kunna träffa dem,  kunna forstätta stötta, finnas och vara engagerad...

De kommer stanna i mitt hjärta och jag känner stor sorg över att den här upplevelsen är slut.
Men så förjävla tacksam, att jag fått träffa grym personal, härliga patienter och min världsbild blivit lite rubbad fast på ett bra sätt.

Massa kärlek till alla underbara människor som jag lärde känna...