Jag är en riktig fjantmaja...herregud...inser verkligen hur jädra muppad jag är på riktigt. STÖN.

Ja..igår kom vännen och vi glodde på en film...om den ens borde få kallas film är ju en annan fråga alltså, shit vad den sög hårt. Men vi hade trevligt i alla fall vi såga den och snacka om massa annat med haha. Men den var ju hundra år lång, well de blev bra ändå. Sällskapet gjorde kvälla så att säga.

Mmm, nästa vecka har jag tre bokade jobb dagar, känns bra, för i dec får jag inga pengar att tala om, då är de schlutt på studiebidrag, för då är jag färdig...för denna gång i alla fall. Men hjälp kan inte riktigt fatta, och vet inte om jag är glad eller inte att utbildningen lider mot sitt slut.

Helvete, den har räddat mig, vad ska jag göra nu då? Vad blire liksom? Jobbigt, har två reservplaner om de skulle skita sig totalt...men jag antar att jag kommer ränna som en annan timmare i byn, ringa fler ställen än de två jag har, och förhoppningsvis får jobba.

Men vad VILL jag? Ja det är ju det som är problemet, jag vet vad jag vill, in my heart so to speak.  Men att få det?
Egentligen borde jag i alla fall satsa all in, och det brukar jag, men just nu är det något som sätter stopp, stolthet? Rädsla? Misstro till att jag klarar?  Jag vet inte, vet varken ut eller in.


Men ska man alltid följa hjärtat? Även om hjärnan tvekar? Fasen vad trassligt.