Jag är en människa, en människa som faktiskt fått massa skit genom åren, mer än de flesta. (Därmed INTE sagt att jag inte kan känna empati för andras svårigheter, eller inse att någon haft det värre om man nu måste jämföra, tycker inte nämnvärt synd om mig själv längre, bara ibland men det gör nog alla till och från.)
Därav min tveksamhet och mitt avvaktande.

Jag har inte berättat för någon, allt jag fått stå ut med. Ett tag tänkte jag att jag blir starkare av all skit jag fått leva med. Idag ja, jag hade inte varit samma person, men för den saken skull behöver jag inte ta mer skit nu, när jag är vuxen. Jag har med känslor, jag är en person, som inte är perfekt snarare mer defekt. Jag tänker inte ta skit snack, spelar ingen roll vem det kommer ifrån. Samma om någon för mig bakom ljuset, det hatar jag, vaddå , försöker få mig må bättre men egentligen är det ren lögn? Sånt är fan äckligt så jag vill spy. Jag hatar lögner, jag hatar svek och jag hatar falskhet.

Säg som det är istället för helvete.

Mina känslor kan ingen ta ifrån mig. Och skriver ju faktiskt inte ut vad det egentligen handlar om heller, för jag vill inte att vem som helst ska få veta heller. Men är ärlig om folk frågar mig, dock får man ställa rätt frågor, och det är det nästan ingen som gör faktiskt. Då blir det osammanhängande kanske...små glimtar här och där.

Och det är väl vad jag mäktar med.


Ska duscha ungarna och sen göra oss fina för bröllopet!

Tänker på det lilla livet som borde ha samma förutsättningar som alla andra små pyren.