Varför känns det ibland som att alla faktiskt egentligen inte bryr sig om en på riktigt?

Får känslan av att alla smyger omkring och snackar skit bakom ryggen på en. Tisslar och tasslar.

Kanske är för att man bor i den skitsnackshålan som man gör. Som man är skadad...liksom aldrig kan lita på någon.

För i ärlighetens namn har jag inte träffat någon som INTE snackat skit. Inte en enda.

Jag pratar, jag med, men jag snackar sånt som jag står för, jag går inte och skvallrar om saker jag hört på stan,
jag börjar inte ett samtal med att du har du hört hon är si eller så. Men om det kommer på tal eller någon frågar, kan jag säga vad jag tycker om en person, och om det sen skulle komma fram, ja då får man stå för det. Skvaller...skvaller...


Vet inte riktigt, men i maggropen känns det inte riktigt bra...känns som man blir utesluten, bortglömd. Ingen trevlig känsla alls!


Sen har jag min Louise, vet inte vad alltså utan henne. Hon finns där när man behöver henne. Synd att inte fler vore som hon. Eller som jag...haha...inte perfekt på något vis alls...men jag försöker i alla fall vara en god vän.

Men det klart, man får ha överseende med this and that, men telefon, sms? ett hej på nätet? det är ju inte svårt?!
Nå...ska inte  gnälla mer idag, för jag hatar igentligen gnällkärringar! Men ibland så!!


Ska pussa på de små liven och sen blir de jobba av! Tjingelifling


Mitt hjärta