Jag älskar, och jag älskar att jag människor att älska.

Jag tycker om, och tycker det är mysigt att ha gullpluttar att tycka om.


Önskar jag hade mer tid, önskar jag vore dit och dat.

Men när jag satt på fralla för alla, inne på någe golv o såg massa ungar leka,
så ångrar jag inte att jag börjat skolan.

Fy vad jag är less på sånt där haha, sitta o le hela tiden åt andras fula ungar.
Glo på trökiga folk man ändå inte vill va med.

Haha, men trevligt att vara med människor man gillar helt klart, den biten är kul
Leka med mina ungar ja det är kul men föredrar lekland, badhus och sånt istället, eller
hemmets trygga vrår med allt som dom gillar.

Så då kände jag återigen att det är skönt med skolan, träffa folk.
Inga ungar just då. Fokusera på något som bara är mitt liksom.
Dessutom för vår framtid, min framtid.

Jo, sen att jag är avtrubbad. stressad och helt toktankspridd, det får gå,
för det är inte skolan egentligen, det är annat som trycker på.

Jobbiga tankar, utmattning av att ständigt tänka på "det".
Att ständigt oroa mig för "det där". Ja det är inte kul.
För dem tankarna jagar mig, hela tiden, till och med i sömnen.
Jag blir liksom inte fri.
Men de ska bort, det ska fan bort. För annars pallar jag inte trycket.

Det går ut över ALLT. Jag känner mig som han i hellraiser som blir isär sliten
av krokar....typ dygnet runt. Oro och änglsan för jävligt jobbiga saker.
Minnen som är obehagliga.
Och så allt runt om, vardagen, att ständigt ha dåligt samvete.
Jag har dåligt samvete om jag slappnar av och är med familjen
Jag har dåligt samvete om jag pluggar.

Inget blir riktigt bra.
Vill ha alla saker klara nu så jag kan släppa skiten och gå på praktik istället.

Och att jag har fettofläsk gör mig inte lyckligare direkt.
Eller få gravidmage utan att vara gravid, och det är INTE ett skämt
jag ser på riktigt gravid ut! Jävla bajs mage...men det är en reaktion.
Fattar det. för kroppen reagerar på stressen och pressen o ångesten.

Nej nu jädrar pladdrar jag på. Men ut me skiten...bajs påt.

Sen finns de faktiskt ingen som förstår...allra djupast...
jag får leva med min egen skit helt enkelt.

/Ont men lever ändå