Nu är jag fan less.

Jävla kropp. Bli bra för i helvete. ORKAR inte.

En lång jävla väg att vandra blir det....fy fan.

Dagarna de flyter ihop, de går fort framåt men samtidigt hinner jag inte med.

Att jag låg på sjukhuset åtta dygn är för mig svårt att greppa igentligen.

Och svårt att klura ut vad som hände när. Eftersom de var nya ingrepp varje dag.


Var på sjukan idag. Gråter varje gång jag är där.

Går inte åt rätt håll...suck.

Har jag tur får jag börja min 4:e antibiotika kur på onsdag.

Jag har förlorat. 

Det känns som de senaste två åren har jag förlorat väldigt mycket.

Inom de senaste månaderna har  jag förlorat ännu mer.

Hur mycket ska man orka med?

Kroppsligt, själsligt...ärligt? Jag vet inte.

På något sätt står jag här ändå, ostabil och stapplandes, gråtandes.

Mina dagar nu består mest i ilska blandat med tårar, blandat med likgiltighet.
Men små inslag av små nypor glädje i dem som bryr sig.

Samtidigt som jag känner ilska över allt som gått snett. Livet är fan inte lätt.

Nej jag svammlar.

Så mycket att berätta, men kan inte få ut det.

Så mycket inom mig nu att jag snart spricker.

Att ständigt oroa sig, att ständigt vänta, att ständigt ha smärta.

Det tär på psyket.

Gråter för allt, för inget. För det som borde vara, för det som hände.

För att det inte blir bra. För att jag är trött.

När livet skakas om så att man trillar, när livet sparkar dig rätt i magen så du inte kan andas.
När livet ger dig en käft smäll utan dess like. När livet fortsätter ge dig smärta gång på gång.

Och sedan levererar slutklämmen i form av något du inte kan hantera, något så övermäktigt att du drunknar.


Då är det jävligt tveksamt om man orkar vidare. Men man måste...